Det har varit tyst och tomt här på blåggen en längre tid. Jag har tappat lusten. Igen. Det har ju som bekant hänt ett antal gånger förut. Då har det ofta handlat om en leda vid internetbruset. Att jag helt enkelt inte orkat tränga mig in i bloggarskaran med min megafon och försöka göra mig hörd. Så är det inte denna gång. Nu är det snarare en kombination av extrem tidsbrist och en känsla av att helt enkelt inte ha någonting att säga.
Varje dag ger jag mig iväg till arbetet med glädje och stor arbetslust och timmarna formligen flyger iväg. Dagarna präglas av motivation, inspiration och koncentration. Mitt arbete är utmanande, utvecklande, stimulerande, roligt, slitsamt, svårt och spännande. Jag tycker att jag verkligen får utmana mig själv hela tiden och jag är så tacksam över det arbete jag har. Men ändå: det är ett slags roll. Hur mycket jag än tycker att jag är mig själv i min yrkesroll, så är jag ändå i viss mån en annan om dagarna. Jag märker det inte så mycket när jag är på arbetet, utan mera när jag kommer hem och möter min familj. Då slutar jag att vara den där andra och blir mera mig själv. För att orka med tempot på jobbet måste jag helt enkelt stänga av bruset en stund på kvällar och helger. Då har Blåggen fått stå tillbaka. Så kommer det förmodligen att vara en tid framöver, men när andan faller på (som den faktiskt gjorde i kväll) kommer jag nog att knattra ned några rader om stort och smått.
4 comments:
Hej! Detta inlägg har jag återkommit till och läst om flera ggr. Det berör mina känslor när du skriver "då slutar jag att vara den där andra och blir mera mig själv".
Funderar ibland kring dessa frågor under mina promenader, med utgångspunkt i ditt inlägg. Själv har jag lämnat den hektiska fasen av mitt yrkesliv bakom mig. Men jag kan känna igen mig i det du skriver.
En dag satt jag hos en psykolog och pratade om mig själv. När jag flera gånger använt uttrycken "mitt jobbliv" och "mitt privata liv" stoppade hon mig och frågade om jag verkligen menade att jag hade två olika liv.
Vi har ju bara ett liv och det är det här livet.
Jag tror att stress och mycket-att-göra är nyttigt och hälsosamt på många sätt, när man får göra det man tycker om, utmanas av och utvecklas av. Men det finns kanske en gräns för vad som är lagom. Konsten att vara närvarande själv i varje stund och slippa den där känslan av att vara två... inte lätt.
Tänker på dig och alla som har fullt upp med yrke, familj och sig själva. Självet måste inte alltid komma sist. Ibland behöver man nog prioritera sig själv.
Men jag har inga svar eller lösningar. Bara funderingar.
Hej Anna,
du är klok som en bok du! Jag har läst din kommentar flera gånger men det tar stopp när jag ska försöka skriva ett svar. Jag håller sakta och mödosamt på att lära mig att val alltid innebär att välja bort något annat, att livet är fullt av prioriteringar. Svårt för mig, som alltid vill göra allt. Det var inte förrän jag började må dåligt av det som jag på allvar började reflektera över tid till förberedelse, reflektion och vila. Tidigare sprang jag bara så fort jag kunde och tyckte aldrig att jag gjorde något bra. Nu tycker jag att jag gör ganska många saker bra, men däremot känner jag att jag aldrig hinner med allt jag vill.
Kanske handlar det litegrann om konsten att låta vissa saker bli ogjorda eller slarvigt gjorda. What´s the big deal?
Jag övar mig fortfarande i att inte ha dåligt samvete när jag struntar i att göra nånting som kan behöva göras. Men som kan göras en annan gång eller göras lite översiktligt sådär. Ja, du förstår säkert vad jag menar.
Att tillåta mig själv att göra bara det jag vill göra. Och hoppa över det jag tror att nån förväntar sig att jag ska göra.
Går förstås sämre när det gäller åtaganden i jobbet, men det finns väl en hel del annat att välja på.
Parallellt med detta tränar jag mig i att rannsaka vad jag verkligen VILL och att säga Nej de gånger jag inte vill nånting.
Jag är säker på att du gör det mesta mycket bra. Är man en sån som ställer höga krav på sig så är man och jag tror du gör det. Har du nånsin funderat på om du ställer alltför höga krav och om du kanske borde vara lite snällare mot dig själv, lite tolerantare för attacker av lättja, trötthet, leda?
Skicka en kommentar