Reaktioner

Förra veckan hörde jag en fantastisk krönika i Kulturnytt signerad Mårten Arndtzén. Han resonerade klokt och balanserat om de glädjefyllda reaktionerna på bin Ladins död. Reaktioner som jag för egen del har ganska svårt för. Jag tror verkligen att världen är bättre utan bin Ladin, men jag har svårt att känna någon glädje över att han inte längre lever. En annan människas död kan liksom aldrig vara något glädjefyllt. Arndtzén resonerade i sin krönika kring hur bin Ladins död är en viktig symbol för många människor som drabbats av terrorismen. Men, undrade han, vad skiljer egentligen denna symbolladdade glädje från den vrede som muslimer känner när någon skändar den mycket symboliskt viktiga koranen genom att exempelvis bränna den?

En smula ödmjukhet och självinsikt kanske vore lämpligt ändå? Vad skiljer egentligen oss från dem?

En annan sak som stötts och blötts under de senaste veckorna är misstankarna om narkotikabrott som riktats mot Ola Lindholm. Jag blir oerhört illa till mods av att läsa om detta. Förutom det vanliga, att han är dömd av kvällspressen redan på förhand, så framstår SVT:s agerande att välja att inte sända redan inspelade program som en kraftig överreaktion. Jag kan inte låta bli att undra om samma sak skulle kunna hända mig? Bara sådär? Vad hände med den straffrättsliga kungstanken "oskyldig tills motsatsen bevisats"?

Här kan du läsa Olas egna ord och här en klok krönika av Marcus Birro i samma ämne.