fredag 17 februari 2012

Tankar om en bok

Genom Fru Booked fick jag möjlighet att läsa Lars Ragnar Forsbergs bok Blått blod. När boken damp ned i brevlådan blev jag glatt överraskad. Bokens yttre andas kvalitet, pappret, inbindningen,omslaget... Bokens inledning ger även den mersmak med några träffsäkra porträtt av flera högt uppsatta personer. Så långt är det en trivsam bok, men någonstans halvvägs igenom boken övergår den från att vara småelak satir till att bara vara elak. När jag läste boken fick jag anledning att fundera en smula över vad det är som gör att satir fungerar. För mig är två ingredienser helt avgörande. Dels är det viktigt vilka personer man skriver om och dels är det av avgörande betydelse att det finns ett visst mått av osäkerhet om vem som egentligen utpekas i satiren. Balderson t.ex. skrev fantastiskt roligt om statsråd och statsministrar, men egenskaper från flera olika personer blandades friskt och mycket lämnades därför åt läsarens fantasi. Blått blod går vilse i detta. Visst finns här en en del som t.ex. formuleringarna om Bildt och oljan som är hejdlöst roliga. Och som Bildt nog tål. Däremot har jag svårare för de många nidporträtten av exempelvis medlemmar av kungahuset. Kritiken som Forsberg riktar mot monarkin och etablissemangets svasseri för densamma är visserligen rimlig, men det innebär inte att insinuanta porträtt blir roliga eller läsvärda. Tyvärr.

torsdag 19 januari 2012

Om att bli en bättre människa

Jag vill inleda det här inlägget med att understryka att det inte egentligen syftar till att kritisera Håkan Juholt. Det gör alla andra och ganska ofta med goda skäl, men jag har alltid haft svårt för att hacka på den som alla andra ger sig på. Fast i Juholts fall är det svårt att låta bli att fundera över vilka rådgivare han omger sig med. Juholt har som bekant varit på semester några veckor. Han säger att han blivit en bättre människa. Jag tycker att det är ett alldeles osannolikt dumt uttalande. En bättre människa blir man möjligen efter år av volontärarbete eller efter att ha tillbringat en tid i ensamhet i öknen eller så. Inte av att lapa sol och koppla av. Uttalandet kan även ställas i kontrast till f.d. hockeyspelaren Nisse Ekmans liknande utsaga. Denna yttrar han dock ett år efter att han drabbats av en stroke. Något för Juholt att ta till sig kanske?

måndag 16 januari 2012

Bilen som ett kulturfyllt universum

Ibland råkar min färd till arbetet infalla när Kulturnytt sänds. Idag var det en sån dag. Det är en speciell känsla. Plötsligt känns det som att kulturen är viktigast av allt, att den är allt. Programmet må vara litet till formatet, men innehållet är stort. Till vardags är jag näst intill kulturellt utsvulten, böckerna travar olästa på mitt nattduksbord, filmerna visas inte längre på bio när jag får en kväll över, teaterbesök blir det regelbundet vart femte år eller så och möjligen en konsert någon gång per år. Men det känns nästan som att det inte gör något när jag sitter där i bilen och lyssnar på Mårten Arndtzéns vänliga röst. Han lyckas förmedla kulturupplevelserna så att jag nästan tror att jag läst boken, sett filmen eller besökt utställningen. Efter dagens program har jag fått en ny bok på min lista: Magnus Lintons De hatade. Jag kan bara instämma i inslagets rubrik: varifrån kommer allt detta hat?

onsdag 21 december 2011

Storebrorssamhälle

Igår hade jag svårt att somna. När det händer, brukar jag alltid lyssna på poddradio en stund. Så gjorde jag även igår. Jag lyssnade på Kropp och själ från den 6 september i år. Programmet hade rubriken Tystnadsplikten i informationssamhället och handlade främst om hur elektronisk hantering av vårdjournaler gör att alltfler får tillgång till dessa och att det finns såväl säkerhetsbrister i själva systemen som brister i den faktiska hanteringen av journalerna. Inte heller finns det bra rutiner för hur patienterna får information om sina rättigheter begränsa vem som får ta del av uppgifter i deras journaler.

När jag äntligen somnade, var det med en gnagande olustkänsla av att jag måste börja göra flera, aktiva val för att komma bort från informationssamhället.

fredag 7 oktober 2011

Att vara en annan

Det har varit tyst och tomt här på blåggen en längre tid. Jag har tappat lusten. Igen. Det har ju som bekant hänt ett antal gånger förut. Då har det ofta handlat om en leda vid internetbruset. Att jag helt enkelt inte orkat tränga mig in i bloggarskaran med min megafon och försöka göra mig hörd. Så är det inte denna gång. Nu är det snarare en kombination av extrem tidsbrist och en känsla av att helt enkelt inte ha någonting att säga.

Varje dag ger jag mig iväg till arbetet med glädje och stor arbetslust och timmarna formligen flyger iväg. Dagarna präglas av motivation, inspiration och koncentration. Mitt arbete är utmanande, utvecklande, stimulerande, roligt, slitsamt, svårt och spännande. Jag tycker att jag verkligen får utmana mig själv hela tiden och jag är så tacksam över det arbete jag har. Men ändå: det är ett slags roll. Hur mycket jag än tycker att jag är mig själv i min yrkesroll, så är jag ändå i viss mån en annan om dagarna. Jag märker det inte så mycket när jag är på arbetet, utan mera när jag kommer hem och möter min familj. Då slutar jag att vara den där andra och blir mera mig själv. För att orka med tempot på jobbet måste jag helt enkelt stänga av bruset en stund på kvällar och helger. Då har Blåggen fått stå tillbaka. Så kommer det förmodligen att vara en tid framöver, men när andan faller på (som den faktiskt gjorde i kväll) kommer jag nog att knattra ned några rader om stort och smått.

fredag 2 september 2011

Dagens snackis

Dagens snackis i Gävleborg var nyheten att Sandvik flyttar sitt huvudkontor till Stockholm. Enligt många bedömare var detta ganska väntat, men jag tror ändå att många gävleborgare kände sig överrumplade. Sandviks huvudkontor har legat i Sandviken i 150 år och bruksandan har nog inneburit en hel del för Sandviks framgångar. Faxander är den förste som brutit traditionen att VD skall bosätta sig där huvudkontoret finns. En annan sak som är litet märklig är att Faxander endast äger 1000 Sandvikaktier. Faxander må vara skicklig men inte klappar hans hjärta för Sandvik på samma sätt som det gjort på hans företrädare.

Jag undrar om Sandvik förstår vidden av vad man gör nu. Det kan givetvis finnas goda skäl för att flytta huvudkontoret, men inte tror väl Faxander själv på det han anför som skäl: att placeringen av huvudkontoret måste vara mera central i vår globaliserade värld och att det är lättare att rekrytera till Stockholm. Om man vill placera företaget optimalt i den globaliserade världen, så vore väl Kina ett lämpligare val. Förresten är det väl där Sandvik hamnar till slut, precis som allt annat. När det gäller rekryteringen, så har jag aldrig tidigare hört att Sandvik skulle ha svårt att rekrytera kompetent personal på grund av att huvudkontoret är beläget i Sandviken. Det mest troliga är väl att det här bara är början. Först flyttar man huvudkontoret och sedan kommer resten att flyttas etappvis. När huvudkontoret är borta finns inga chefer på plats i Sandviken som tvingas möta missnöjda anställda på Ica Maxi eller ute på stan och då blir det givetvis lättare att driva igenom obekväma beslut. Det verkar onekligen smidigt men samtidigt tror jag att man i framtiden inte kommer kunna räkna med medarbetarnas lojalitet på samma sätt som tidigare och vad kommer då att vara speciellt med Sandvik?

Nej, jag tror att Sandvik kommer att förlora på flyttkarusellen vad man tidigare räknat hem på Sandvikengungan.

lördag 27 augusti 2011

Förkylningsanpassad utflykt

Det har varit förkylt i familjen idag. Vi hade tidigare planerat att göra en badutflykt, men med tanke på hälsotillståndet fick vi skrinlägga de planerna. I stället drog vi iväg till Högbo. Först spelade maken minigolf med de stora barnen medan jag slet för att hindra yngsta från att förstöra för alla som spelade. Detta åstadkom hon genom att springa in på banorna, klättra på desamma och ta folks bollar, ja, ni förstår kanske hur det var.

Därefter gick vi till den fantastiskt fina lekparken där såväl barn som vuxna trivdes. Det första jag fick syn på var Rundhunden. Det är en fantastisk karaktär som jag lärde känna genom Inger och Lasse Sandbergs Rundhunden och den bottenlösa dammen. I parken fanns även Långa farbrorn och Lilla Anna. Och en hel massa roliga rutschkanor, klätterställningar och gungor. Lägg därtill smakligt fika och vackra omgivningar, så förstår ni att det var en lyckad eftermiddag. Egentligen var det bara en enda sak som var mindre bra. Tydligen anordnade man just idag något slags tävling i bilstereo. Det är något oklart vad det egentligen gick ut på, men såvitt jag kunde se handlade det om att en mängd bilar stod uppställda på en gräsyta med öppna dörrar och bakluckor och så dånade musik ut från dessa bilar. Som tur var hördes inte oväsendet över hela Högbo.